Familjeterapi
Parterapi
PAR Svårt att leva i relation? – Är det väl, och
samtidigt är det många av oss verkligen VILL! – Så hur gör
man??
Att leva i relation innebär en ständig utmaning till växt
och förändring. Kärlek räcker inte som enda sammanhållande
kraft: Du måste också ha förmåga till att våga anta
utmaningen i att förstå vad som händer mellan dig och din
partner och vad som pågår inom er båda. Det är inte er
LIKHET som främjar växt utan er förmåga att härbärgera och
hantera era OLIKHETER. Grundläggande är att ”vilja
varandra väl”: att skapa utrymme för bägges individualitet
och utveckling och också att skapa gemensamma rum av tid,
upplevelser och varande.
Vi vill så gärna och hamnar trots detta i gamla
väl inarbetade mönster grundlagda i vår uppväxt, av hur vi
möter varandra i närhet, självständighet, intimitet,
jämställdhet, sårbarhet, respekt för varandras behov och
gränser osv. osv. Min erfarenhet efter dryga 40 års
relation med min man, Lars, är att ju längre vi lever
tillsammans desto tydligare kommer våra innersta rädslor
för närhet fram och påverkar oss. De sår, upplevda
kränkningar eller stunder av övergivenhet som sårat oss
mest börjar vi så småningom släppa fram i kontakten med
vår partner. Vi gör det oftast omedvetet; behovet ”bara
finns där”, samtidigt som vi är oerhört rädda för att ännu
en gång bli missförstådda och i värsta fall känslomässigt
övergivna igen. Ofta är vi så rädda att vi
”framkallar” ett avståndstagande från vår partner; hör
inte vad han/hon säger; tolkar allt efter vår förutfattade
rädsla, väljer omedvetet en situation då vi redan på
förhand vet att han/hon absolut inte är i en situation där
vi kan få en bejakande reaktion. Och så har vi fått
”bevisat” för oss att ”det inte är någon idé”; att
”partnern är otillräcklig”; att ”jag inte duger” osv. Och
så är kampen att ändra din vän ”till en som förstår dig” i
gång….
Eftersom
båda partnerna i en relation ofta har likartade behov
utvecklar sig kampen ofta till ett ”krig” om vem som ska
ändra vem; vem som behöver mest; vem som är mest
oförstående osv. osv,
Till slut kanske ni ger upp och går ur relationen med en
upplevelse av misslyckande.. Det sorgliga är att det är
först när vi blivit mer trygg tillsammans med vår
livskamrat som vi vågar släppa fram de djupaste rädslorna
och när vi inte blir mötta som vi i en illusion uppfattar
att vi måste bli (i enlighet med vårt ensamma barns
upplevelser) lägger vi ofta skulden på vår partner och
väljer att gå i stället för att verkligen undersöka vad
som pågår inom oss själva och i relationen. Istället börja
vi leta efter en ny relation med samma underliggande
förhoppning och rädsla…
Att få hjälp att se på mönstren ni skapat tillsammans kan
ofta vara till hjälp att få perspektiv och förståelse för
hur just ER dans ser ut.
FAMILJ En familj som behöver få hjälp att bena i
röriga situationer eller låsta lägen kan ju se ut hur som
helst:
Gamla mamma eller åldrande pappa, syskon, vuxna barn
svärmor, svärfar, tonårsbarn osv. Min erfarenhet är att
det mesta går att navigera i bara man ger sig möjlighet
att lyfta problematiken med en neutral, engagerad
utomstående som kan hjälpa de inblandade att se nya
perspektiv och hitta framkomliga vägar.