Anknytningsteori
Ett begrepp som på senare tid har börjat användas mer
frekvent när det handlar om människans utveckling och
psykiska mognad och samspelet mellan människor. Den ökade
förståelsen för hur vi blir vuxna, samspelande individer
tog sin början i John Bowlbys studier på 50-talet av
ungdomar som hamnade på kant med tillvaron. Mary Ainsworth
och Mary Main fördjupade kunskapen under de följande
årtiondena genom att påvisa att spädbarnet lär sig att
aktivt samspela med sin omsorgsperson i det mönster för
kontakt den vuxna kunde erbjuda barnet. Härmed lades i
varje spädbarn en specifik grund till hur den växande
människan skulle förhålla sig till sig själv och i nära
relationer. Anknytningsmönstren kan vara; ”trygg",
"otrygg/undvikande", "otrygg/ambivalent" eller
desorienterad.
Man kan säga att all terapi i grunden utgår från dessa
grundläggande mönster eftersom de så tydligt skapar våra
inre förutsättningar för möte, kontakt, självständighet
och beroende.
Beroende av hur de här mönstren är formade i våra
grundläggandes system kan vi behöva, i olika grad, skapa
insikt för HUR vi reagerar känslomässigt och fysiskt på
närhet – kontakt – avstånd och VAD det är som triggar
igång de inbrända reaktionsmönstren. Efter insikt kan en
medveten förändring ta sin början. Att träna kropp, känsla
och tanke in i nya mer funktionella banor. Och att
medvetet välja att se det du har med dig, inte som ett
mått på att ditt värde som människa är lågt; att det är
DITT FEL utan TVÄRTOM; att du vill, kan och behöver hjälpa
dig själv till att bygga nya redskap, nya djupa
reaktionsmönster först och främst för att få ett mer
blodfyllt eget liv och lika viktigt att du hjälper dina
barn till att få bättre redskap med sig från början.
Detta kan vi tillsammans utforska och ge dig möjlighet
till att finna nya vägar.